Fiskats har det säkert gjorts sen urminnestid längs våra farvatten, dock med mindre rodd- och segelfarkoster.

Den stora förändringen inträffade i början av nittonhundratalet. När tändkulemotorn hade utvecklats till enkla och driftsäkra motorer byggdes större båtar så kallade skötbåtar. I början 6-7 meter långa, senare upp till ca tio meter långa och knappa tre meter breda. De var mycket sjösäkra.

Man fiskade med så kallade skötar eller nät. Skötarna fanns i olika storlekar, allt från trettio till sjuttio meters längd och höjd fem till åtta meter.

Skötarna lades ut under kvällen och togs upp senare under natten eller tidigt på morgonen dagen efter.

Skötarna, ofta mellan tre till sex i rad, hölls på plats med ankare. Början markerades med en prick och i slutet fanns en lysprick med båtens registreringsnummer. Djupet anpassades till var strömmingen fanns.

Även vintertid sattes skötar under isen, i första hand för husbehov. Mellan ett antal hål i isen sattes skötarna med hjälp av så kallade rår som fördes under isen.

Fram till femtiotalet var de flesta öarna i Sörmlands skärgård bebodda av fiskare med sina familjer. Även om strömmingen var den huvudsakliga näringen så fiskades även gädda, lax, flundra, sik och braxen som man sålde bl.a. på fiskartorget i Nyköping. Tillgången på fisk var mycket god.

Strömmingen landades på många ställen i Sörmland bl.a. vid Svans brygga i Oxelösund.

I slutet av femtiotalet minskade skötfisket och skötbåtar ersattes med trålare. Många fiskare sökte sig till andra jobb, och skärgården avfolkades. Tillgången av fisk minskade dramatiskt under nittiotalet.

Man talar om att Östersjön blev utfiskad.

De sista verksamma yrkesfiskarna är bröderna Pettersson från Hummelvik, som varje veckoslut säljer sin fisk på torget i Oxelösund och Nyköping